jenniethereese

Känner mig nästan som hemma här nu. Snart har det gått två månader och det känns inte längre konstigt att gå runt på ett nytt campus eller i en ny stad. Har dock en väldig hemlängtan ibland. Längtar tills det blir maj och jag får träffa min familj igen. Min fina systerson och min farfar. Men då slår det mig, att jag kommer ju inte få träffa dig farfar. Det gör ont i hela kroppen när jag tänker på det. Vill bara åka hem, hitta dig sittandes på altanen i solen och bara prata bort en timme om din uppväxt, politik eller skolan.

 

De dagar jag inte har någon studiemotivation tänker jag på dig, jag vet hur stolt du skulle vara och då känns det mycket lättare. Att jag fick högsta betyg på mitt första prov här, ingen skulle vara lika imponerad som du. Ibland är det skönt att vara ett helt hav bort från hemma. För då känns det inte lika verkligt. Vill någonstans tro att du kommer sitta där på altanen och njuta av värmen när jag kommer hem. Du är så saknad. Tomheten du lämnat efter dig är oändlig. 

 

Älskade Farfar. Vad jag älskar dig.